alltomfia

En ung mamma och hennes dotter ~4 står och väntar på Alingsåspendeln.
Dotter: Mamma, vad är sex?
Mamma: Det är en siffra.
Dotter: Nej men inte så.
Mamma: Men hur menar du då?
Dotter: Men åååh, hur gör man sex?
Mamman börjar bli lite orolig nu.
Mamma: Sex är en siffra!
Dotter: Men mamma! Du fattar inte. Inte sån sex. Fem är ju såhär (hon håller upp ena handen med fingrarna spretandes). Hur gör man sex då?
Mamman andas ut och förklarar att man använder ett finger från andra handen också.

Nej nu har Sandra hotat med att inte nämna mig i sin blogg om inte jag skriver ett långt inlägg om hur bra hon är. Så då är det väl dags att ta fram de bästa lögnerna man har på lagret då! Nej, jag skojar bara, ska vara lite seriös för en gångs skull.
     Den senaste tiden har varit ganska jobbig för mig, av olika orsaker. Det är inte förrän de senaste kanske två veckorna jag börjat må riktigt bra igen. Det är under såna omständigheter man vet vilka som verkligen är ens vänner. Och Sandra har verkligen varit där, i alla lägen. Jag vet att jag inte hade mått så pass bra som jag ändå har gjort om inte hon funnits där för mig. Hon har även fått lite hjälp av Sophie och Jackie, tillsammans har vi varit den bästa kvartetten någonsin. Har verkligen haft det hur kul som helst med er, jag har tur som har er, ni är bäst.


      

Tack för allt, klarar mig inte utan er <3

Jag har just stängt av tv:n, där Magnus Betnér befunnit sig den senaste timmen. Hans show inget är heligt har just visats på femman, vilket gjorde att jag lyckades bränna bort ytterligare en timme av mitt liv på strunt (även om jag njöt under tiden). Jag gillar verkligen Magnus Betnér, hans råa stil där han alltid tar steget längre och pushar ämnen som man inte riktigt får prata om. Han lyckas även ta upp viktiga samhällsproblem på ett skämtsamt sätt, så man kan få sig en liten tankeställare emellanåt. När han var klar rycktes jag med så av showen, att jag snudd in på ställde mig upp från soffan och applåderade. Det var nog tur att jag tog min förnuft till fånga ändå och lät bli, då hela huset sover.

Något som jag har tänkt på, i och med att det är ett nytt år med nya händelser, är döden. Ett år har tagit slut och försvunnit, förutom från våra minnen. Det är lite som när man dör, man försvinner från allt utom minnena. Då började jag undra lite huruvida jag är rädd för döden eller inte. Självklart är jag det, dels är jag rädd för snudd på allt som finns, och dessutom är jag sån inbiten konservatist och vill alltid att allting ska vara som det alltid har varit. Även om jag vet att förändringar ofta är positiva har jag lite svårt att acceptera dem, åtminstone till en början. Men detta är att lämna ämnet, så för att komma tillbaka till kärnan, så började jag tänka på om man inte skulle dö, alltså odödlighet. Det är nog den sak, som - om något - är mer skrämmande än döden. Tänk att leva för alltid, att fortfarande finnas kvar om miljoners miljoner år, aldrig få somna in för gott. Nej den tanken är så himla mycket läskigare än vad döden någonsin kommer att bli. Även om några extra årtionden inte verkar helt fel (i friskt tillstånd då, men det är väl en självklarhet), så är nog döden snarare en välsignelse än en förbannelse.

Snacka om partydödare! Så alla ni som haft ett bra nyår och känner er sådär äckligt tillfreds med er själva, gör som jag. Tänk på döden. Och ha ett jättegott nytt år!